Dagarna segar fram

En efter en går mina arbetskamrater på mamma ledighet. Jag vill också! Nu segar dagarna sig fram och jag längtar så otroligt mycket.
Det är rätt många som inte har en aning om hur adoption fingerar, får den ena konstiga frågan efter den andra. Tycker det börjar bli lite drygt att titt som tätt få frågan om vi hört något än! Vem kommer vara den första att skrika ut när vi fått bb? Jo jag! Tro mig!
Kan tänka mig att det är såhär gravida kvinnor känner sig när folk konstant ringer i slutet och undrar om bebisen kommit än. I början tyckte jag frågorna var söta. Men nu när otåligheten infunnit sig och nervositeten likaså börjar det bli lite jobbigt.

Fick en kommentar på min blogg igår av en läsare jag aldrig tidigare hört ifrån som fick mig att nästan börja gråta.
Kommentaren löd ”bara för att ni tar hem en unge från Ryssland betyder det inte att det är ER unge!”
Hemska människa!!
Undrar om denna person vet vad adoption betyder?
För vissa är blod verkligen viktigare än allt annat.

Annonser

10 kommentarer

Filed under Uncategorized

Åh nu är jag arg igen

Måste sluta diskutera med folk hela tiden, blir bara arg.
En arbetskamrat,( som för övrigt inte är känd för att vara den skarpaste kniven i lådan) klämde ur sig att homosexuella baske mig inte ska få skaffa barn för ungen kommer bli mobbad! Tror ni jag tände till på alla mina cylindrar eller?
Jag sa att mycket får man ha åsikter om men kom för fan med ett bättre argument än så. Föds ett barn med försommar ? frågade jag henne, eh nä! Svarade hon. Var kommer dom ifrån då, jo vuxna. Hur tror du samhället ser ut om 10-15 år när det faktiskt redan utvecklats så bra att homosexuella får skaffa barn. Jo den lilla söta kärnfamiljen kommer ha en mängd härliga konstellationer som för ett barn som växt upp i en familj utan fördomar inte kommer vara något konstigt alls.

Hinner inte skriva mer nu, är på jobbet men kan säga så mycket, jag plockade ner kärringen!!!

4 kommentarer

Filed under Uncategorized

Varför är det jobbigt nu?

Nu lider jag helt plötsligt av väntan! Det är skit jobbigt att inte veta. Känns som jag vankar av och an och inte vet om jag ska påbörja barnrumnet eller ej, köpa vagn och bilstol eller ska vi vänta?
Der känns fortfarande inte helt säkert, saker kan ju hända! Tänk om Ryssland stoppar oss? Vad gör vi då? Sånt har ju hänt, eller?
Ush vad jobbigt det känns nu. Vågar vi bara vara lyckliga och otåliga?

Nu lägger jag all min tid och energi på mon hälsa. Tränar min kropp och äter bra. Vill vara helt fit for fight när det är dax. Vill kunna hänga med i varenda liten sväng och orka springa efter en plutt som aldrig är still.
Det går bra! Joggar , går powerwalk och springer på gym. Tränar 4-6 dagar i veckan och min kropp mår jätte bra! Förändringarna i utseendet är ju bara ett plus 🙂

1 kommentar

Filed under Uncategorized

Vad kan det betyda?

Hade en mycket märklig dröm inatt, igen! Vi skulle hämta vårt barn på flygplatsen, dom skickade alltså barnet till oss. Ut från gaten kommer två barn. Det är andra gången jag drömmer att vi får två utan förvarning. Skillnaden denna gången var att det var två flickor, en 3 åring och en 9 åring. Dom hade lixom glömt nämna att dom slängde in en nio åring i paketet 🙂
Plus att detta var den fulaste unge jag sett i mitt liv. Vad betyder denna dröm egentligen?
Jag är inte så ytlig att jag bryr mig om utseendet. I alla fall så fick vi panik! Man kan ju inte skicka tillbaka en unge. Ytterligare ett uppbrott är ju inte bra. Barnen sprang in i vår famn och skrek mamma å pappa! Jag hade bara panik!
Blir nästan rädd för min egen reaktion i drömmen.
Nu har allt börjat komma så nära så det börjar smyga sig in i mina drömmar. Men när jag är vaken känner jag lycka i alla fall, det är väl ändå det viktigaste!

6 kommentarer

Filed under Uncategorized

En snabb liten uppdatering!

Fick mail från bfa idag. Den 17 aug skickades papperna till Ryssland. Om va två veckor börjar vi köa på riktigt!!! Aaaaaah!!! Jäklar! Nu händer det äntligen!!

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

När sorgen lämnar plats för lyckan

Hur går det till? Läste en blogg igår om en blivande adoptiv familj. Det fick mina tankar att snurra.
Hur det gick till för oss när sorgen sakta började lämna utrymme för lyckan är egentligen svårt att sätta ord på men jag ska försöka. Jag vet att många som läser här på ett eller annat sätt är inne i barnlöshets karusellen med allt vad det innebär och detta inlägg är till er som fortfarande inte har kommit till stadiet av glädje. Ni som inte befinner er i det är självklart välkomna att läsa och försöka förstå.

Sorgen har varit bedövande, påträngande och kall. Den har under flera år påverkat alla delar av vårt liv, allt från vårt eget förhållande och samliv till relationen till vänner, bekanta och arbetskamrater. Ofta kände jag mig som ett offer för omständigheterna, att barnlösheten skrattade mig rakt upp i ansiktet och att allt runt omkring var i skuggan av det. Ingenting gav mig riktig lycka. Speciellt inte andras graviditeter. Magarna runt oss hånlog åt mig, gav mig en sådan hemsk smärta att jag trodde jag skulle gå sönder. Min man påverkades inte lika illa vilket kändes ännu värre. Jag kände mig så ensam! Jag blev ett offer för min egen sorg!

När beslutet om adoption var fattat blev det nästan värre en period. Jag hade så svårt att acceptera att det nu var definitivt, vi hade helt gett upp hoppet om att jag någonsin skulle bära vårt barn. Det var ett ännu hårdare slag, när hoppet helt försvann. Innan levde man varje dag på det lilla hopp som fanns kvar.

Men så en dag vände det. Jag vet inte hur och jag vet inte exakt när men jag kom på mig själv med att jag inte grät längre. Brevet med besked om utrednings start hade kommit och jag höll det hårt i min hand, tårarna hade tagit slut. Lyckan var dock fortfarande en bit bort.
Utredningen började och jag kände mig tom på känslor, bättre än sorgsen men ändå lite obehagligt. Och så en dag så hände det! Det pirrade till i maggropen. Jag kände igen känslan även om det var längesedan sist. Jag kände lycka! Utredningen var halvvägs genomgången och jag kommer ihåg att jag läste våra referens brev när känslan kom på riktigt. På pappret från våra vänner stod det att ett adoptiv barn kommer få så mycket kärlek och värme av oss och vi kommer bli fantastiska föräldrar. I det stadiet började min sorg lämna plats åt lyckan. Något jag trodde skulle vara helt omöjligt ett år tidigare.
Sedan har det växt, det har blivit starkare för varje steg vi har tagit.
Någonstans längst inne kommer det kanske alltid finnas ett spår av sorg men det är lyckan som lyser starkast!

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Förberedelser för kropp och själ

Folk kanske tycker jag är överdriven, rent av nojjig. Men det är så viktigt för mig att vara förberedd. Nästa sommar kanske vi har vårt barn här och då vill jag vara klar med såväl de rent praktiska sakerna runt omkring och med mig själv.
Jag har skrivit tidigare om mina problem med gravida kvinnor. Det är steg nr ett och det absolut viktigaste steget. Jag måste bli klar med dom känslorna. Så jag har börjat utsätta mig för det. Jag pratar mycket med mina gravida kollegor, dom är tre st. Umgås privat med en av dom och låter bli att undvika snack om deras graviditeter. Och det funkar faktiskt. Det känns inte alls så jobbigt längre.
Jag har börjat acceptera det faktum att jag inte kommer få uppleva det, och det känns faktiskt ok. Jag kommer få uppleva föräldraskapet och det är det som är viktigt.

För ett år sedan var dom här känslorna så påträngande och jobbiga att jag undrade om jag någonsin skulle komma över dom. Men nu känns det så. När vi hämtar vårt barn kommer där inte längre finnas sorg, bara lycka!

2 kommentarer

Filed under Uncategorized